Anhörigomsorgen i Mullsjö - en uppföljning 2010

År 2008 gjorde IFG för Socialstyrelsens räkning en tvärsnittsundersökning  med 69 % av alla Mullsjöbor 55 år och äldre (N=1.615). En dryg femtedel (22 %) gav omsorg i någon form till närstående. Mönstren svarade väl emot resultat i andra undersökningar. En mindre del gav "tung" omsorg, oftast för en partner. Fler gav mindre omfattande omsorg för föräldrar eller andra närstående och "lätt" hjälp till grannar m.fl. var också vanligt. År 2010 återintervjuades 911 personer: Nu var 14 % omsorgsgivare, varav två tredjedelar var desamma som 2008. Rörligheten var således betydande: många hade slutat ge omsorg och ganska många påbörjat det i mellantiden. Även 2010 gör de flesta relativt "små" insatser och ganska få "lätta" åtaganden 2008 har blivit "tunga" 2010.  Givare av anhörigomsorg delar ofta omsorgsansvaret med någon annan anhörig. I växande utsträckning delas ansvaret också med den kommunala omsorgen: 2010 hade 77 % av mottagarna av anhörigomsorgen även någon form av kommunal omsorg (40 % hade hemtjänst), som de anhöriga ganska ofta är nöjda med. Allt fler nås av  hemtjänst, färdtjänst, trygghetslarm och/eller annan offentlig omsorg. Tillräcklig och bra omsorg för mottagaren är vad omsorgsgivarna vanligen efterfrågar. Det är mer sällan man önskar direkt stöd för egen del i form av avlösning, kontakt med anhörigkonsulent, samtalsgrupp m.m. Både givare och mottagare av informell omsorg önskar att det offentliga skall ha huvudansvaret för omsorgen och vill se balansen för den faktiska omsorgen förskjuten i den riktningen. Trots en jämförelsevis låg nivå för hemtjänst i kommunen finner enkäten ganska få personer med eftersatta behov, mätt med sedvanlig ADL-skala. De flesta intervjupersoner som själva har ett hjälpbehov får enbart anhörighjälp, men fler än förväntat har också köpt, privat hjälp. Många omsorgsgivare växlar i enkätsvaren identitet som anhörigvårdare mellan 2008och 2010, oaktat deras faktiska omsorgsgivande och hur mycket eller litet omsorg de ger. Många partnervårdare är instabila i synen på de egna insatserna. Makars (inbördes) hjälp och stöd tolkas ibland som omsorg, ibland inte, av samma personer. Detta får konsekvenser för vår syn på hur man med självrapportering kan identifiera omsorgsgivare och hur man bör organisera stöd för anhöriga och vad omsorg är. Dessa problem har inte uppmärksammats i tidigare undersökningar av tvärsnittskaraktär. Innebörden för den kommunala omsorgen är att man bör inrikta sig på personer med (stora) omsorgsbehov och deras närstående, snarare än att i första hand leta efter anhörigvårdare. Studien har också visat att distriktssköterska, arbetsterapeut och omsorgspersonal ofta har god personkännedom. Även "små" offentliga insatser kan ha stor betydelse, i sig själva och som beredskap för större insatser.