Vilka värden ser äldre med sitt lärande?

Seniorer är viktiga för folkbildningen – och folkbildningen är viktig för dem. Men vad har äldre personer för nytta av det de lär sig på utbildningarna? Den frågan är delvis fel ställd, säger Magnus Schoultz.

– Det handlar inte alltid om att man ska gå en utbildning för att man har förbestämt vad man ska uppnå. Ibland kan det vara saker som skapas under utbildningens gång, genom interaktionen som tar form mellan deltagare och lärare, men också med innehållet som man lär sig om, säger Magnus Schoultz, doktorand inom forskarskolan Successful Ageing vid Örebro universitet.

Han närmar sig slutet på sin doktorandtid, nu är det sista arbetet med avhandlingen som fyller dagarna. I en nyligen publicerad studie har han genom fokusgruppsintervjuer undersökt vad seniorerna själva tycker är viktigt med sitt deltagande i Senioruniversitetets kurser.

– De betonar framför allt intrinsikala värden i utbildningen, egenvärdet. Det är så att utbildningen är viktig i sig själv, säger Magnus Schoultz.

Antingen ser man värdet i utbildning som att man ska uppnå någonting sen, efter att man har gått den, eller så ligger värdet i själva lärprocessen och deltagandet i kursen. Många av de intervjuade seniorerna pekar med andra ord på det senare som viktigt för dem.

Schoultz har i sina intervjuer sett fyra olika typer av sådana egenvärden, där värdet med att delta finns inom själva lärandeaktiviteten. Dessa värden är: emotionella, sociala, existentiella och intellektuella. Det kan handla om att man finner ett värde i gemenskapen med andra, att man upplever relationell stöttning i gruppen, man lär känna nya personer, får en känsla av sammanhang och breddar sina perspektiv. Innehållet deltagarna möter i kurserna får dem att reflektera och fundera över olika aspekter i livet. Det kan finnas ett emotionellt värde i att tillsammans se tillbaka och minnas eller ett existentiellt värde i att få diskutera aspekter som döden och hur det är att åldras.

När Magnus Schoultz summerar sin forskning framträder en bild som i samhällets ofta instrumentella syn på utbildning kan vara svår att fånga.

– De här egenvärdena som seniorer upplever i sina kurser, de kan också förstås som hälsoresurser.

Det är inte frågan om att hålla hjärnan i gång för att mota bort demensen eller lära sig hur man tränar för att skelettet ska stå pall, sådana saker kan också vara viktigt förvisso, men här är det något annat, något i helheten som verkar vara positivt för välbefinnandet hos individen. Något som inte går att få med i en kursplan. Inte så mycket att undvika livets vedermödor som att vara förberedd för dem.

– Vi kommer att möta olika saker som människor genom livet, men det handlar om vad vi har för resurser att kunna möta dessa. Utbildning kan hjälpa till att stärka de här resurserna, säger Magnus Schoultz.

I en ännu inte publicerad studie har han också tagit in lärarnas perspektiv. Även där har han sett att vissa betonar just de egenvärdet, till exempel bildning, medan andra fokuserar på de instrumentella värdena, att lära ut mer om vissa specifika grundkunskaper i ett ämne.

Båda perspektiven är viktiga, menar Schoultz, men han ser en risk i att diskussionen i samhället går mot en mer instrumentell syn på lärande även när det gäller seniorer. Att börja fastställa vad man ska lära sig – och vad man inte behöver lära sig – kan kanske verka effektivt vid första anblicken men är en riskfylld väg att gå.

– Om vi nu tycker att det är viktigt att människor deltar i kurser, och att även seniorer gör det, så tror jag att man verkligen måste ta i beaktande vad seniorer själva betonar som viktigt för deras lärande. Jag tror att man ska akta sig för att börja sätta för mycket förbestämda mål och värden vad seniorer ska lära sig eller vad de borde göra.

Det måste få finnas luft i systemet, möjlighet att vara flexibel i kursinnehållet beroende på intresse och erfarenheter hos deltagarna samt en förståelse för att det som händer på seniorkurser kanske inte går att räkna ut i procent. Det här kräver mod och långsiktighet att stå emot kortsiktiga krav på nytta.

– Kan vi inte mäta det så börjar vi nästan tvivla på om det är viktigt.

När Magnus Schoultz tillåter sig att se bortom disputationen finns en bukett av uppslag till ny forskning om seniorers lärande. Exempelvis om synen på lärande skiljer sig mellan olika grupper av äldre; får han samma resultat om han intervjuar deltagare på ABF? Han vill också ta reda på ännu mer om hur cirkelledare och lärare tänker kring äldres lärande.

Ett annat intresse är att ta sig an ämnet hållbar utveckling, var finns seniorerna i det? Med en stigande medelålder är även pensionärer nu en del av framtiden, och varför frågar ingen dem om vad de tycker och tänker? Hur kan deras erfarenheter tas tillvara när vi återupptäcker saker som självhushållning och återbruk? Och hur ser de på den enorma industriella utvecklingen under 1900-talets mitt om man diskuterar den utifrån ett hållbarhetsperspektiv?

– Varför är det ingen som frågar dem om de där sakerna? säger Magnus Schoultz.

Sara Bref